Lagrade bergarter

Bergart är ett fast oorganiskt ämne. Den definieras av de mineraler som ingår, dess kemiska sammansättning samt på vilket sätt den har bildats. Man delar vanligen in bergarter i fyra olika huvudgrupper: magmatiska bergarter , metamorfa bergarter , sedimentära bergarter samt meteoriter. Sedimentära bergarter förekommer på alla jordens kontinenter, men utgör bara omkring fem procent av jordskorpan eftersom de genom tektonik omvandlas till . Med hänsyn till sitt bildningssätt indelas bergarterna i tre huvud-grupper: magmatiska, sedimentära och metamorfa bergarter. Genom kemisk och mekanisk vittring, till exempel frostsprängning, frigörs enskilda mineralkorn och fragment ur berggrunden.

Erosion från vin vatten och is (glaciärer) bryter ytterligare ned berggrunden och transporterar ut materialet i sjöar och hav där det sedimenterar, det grövsta närmare stranden, det . En bergart byggs upp av ett eller vanligen flera mineral. Olika bergarter skiljer sig från varandra genom bland annat mineralsammansättning och inre uppbyggnad. Vilka mineral som bygger upp en bergart beror på hur och var bergarten har bildats, dvs. Den fennoskandiska urbergsskölden (av fenno- finsk och Scandia Skandinavien) är i sin tur en del av paleokontinenten . Gotland eller i Sil– jans-siluren).

Speciella reliefdrag är förknippade med vissa lagrade bergarter (t ex monoton sandstensrelief). Störst inflytande har bergartskontrasterna i fjällkedjan, där sedimentbergarternas . Sålunda finns bergarter , t. Andra, i likhet med obsidian, består nästan uteslutande av vulkaniskt glas och beskrivs därför som holohyalina. Inom detta omfattande område är berggrunden mycket omväxlande med magmatiska bergarter t ex graniter samt sedimentära bergarter och vulkaniska bergarter som omvandlats under värme och högt tryck till.

På en urbergsplatå har sandsten, lerskiffer och kalksten lagrats. De lager som går i dagen är kalksten och på vissa ställen skiffer. Genom fossilinlagringen kan man se att berglagren har bildats på stort djup i ett tropiskt hav.

Förklaringen till detta . De klassiska exemplen i Sverige är Västgötabergen, som är restberg av horisontellt lagrade kambrosiluriska sedimentbergarter, täckta av . Stratigrafi, behandlar skiktföljden i packar av lagrade bergarter. Benämning på de oftast ljusare strimmor av millimeter- till meterläng som bildats ur ursprungliga pimpstensbitar i en ignimbrit. Då ignimbriten avsattes vid hög temperatur plattades de ursprungligen ovala och plastiska pimpstenarna ut till de . Lagerserien är i öster rik på kalksten.

Detta har skapat förutsättningar för den bördiga jordbruksbygden i mellersta Jämtland. På gränsen mellan fjällkedjan och urberget, den så kallade fjällranden, ligger serier av lagrade bergarter ostörda på urberget. Kvarts ingår i många bergarter som t. En annan grupp av syre- och kiselhaltiga mineral är fältspaterna.

Fältspater kan variera en hel del i fråga om kemisk sammansättning och färg. I granit är fältspat ofta rödaktig, men kan ibland vara nästan vit. Jordskorpan består till över av olika fältspater.

I de södra och västra delarna av landskapet har berggrunden bildats av lagrade bergarter. Gränszonen mellan dessa båda områden sträcker sig diagonalt genom Skåne från nordväst till sydost och i denna rörelse- och sprickzon ligger de skånska horstarna. På många håll genomkorsas urberget av diabasgångar, det vill . Urbergsarter, vilka bestå av kristalliniska stenarter och som utgöra dels oskiktade, dels till kristalliniskt gry ombildade lagrade bergarter. Berggrunden i Sverige består huvudsakligen av följande bergarter: I. Granit och gnejs, tillsammans vanligen kallade . Bilderna (sid.

2) och föreställa tvänne . Inom den andra delkursen, som behandlar sedimentär petrologi, kommer du att studera den yngre lagrade berggrunden, såsom sandsten, skiffer och kalksten, med fokus på dess bildning, petrografi, struktur, uppbyggnad och regionala utbredning. Den sammanhängande kedja av processer som omfattar vittring, erosion, .